Kön eller genus

Tidskriften Fronesis har i nummer 35 Människans natur som tema. En rad teoretiker och filosofer diskuterar ”mötet mellan evolutionsbiologiska och samhällsvetenskapliga perspektiv på mänsklig socialitet och de konsekvenser detta har eller skulle kunna ha för den politiska diskussionen.”

Jag har själv ofta en negativ inställning till biologiska förklaringar av mänskligt beteende, eller den överdrivna tilltron till förklaringskraften i magnetkamerors påvisande av aktivitet i vissa hjärncentra, biologiska diagnoser av beteenden som kan vara socialt grundade osv.

Därför var det med blandade känslor jag började läsa om detta tema. Det är heller inte alla bidrag jag är lika positiv till och några är i svåraste laget. Jag har försökt att förhålla mig så öppet som möjligt och ett av bidragen kanske kan flytta något på mina negativa fördomar och bredda förståelsen. Det är skrivet av biologen Anne Fausto-Sterling och har titeln ”Problemet med kön/genus och arv/miljö”.

Anne Fausto-Sterling inleder med att beskriva hur hon på 80-talet sammanställt biologisk och samhällsvetenskaplig forskning som hänvisade till biologiska skillnader för att förklara social ojämlikhet mellan män och kvinnor, och påvisat brister i studiernas metod och tolkning. Redan den gången menade hon att arv och miljö inte borde ställas mot varandra. En analys borde istället borde istället utgå från en ömsesidig interaktion mellan det biologiska och det sociala.

Sterling menar att uppdelning av biologiskt kön och socialt genus möjliggjorde undersökningar t.ex. av hur män och kvinnor behandlades olika i skolan eller på arbetsplatser. Samtidigt menar hon att det öppnar upp för ett problem. Om man uppfattar en del som ”rent kön” – utan att diskutera hur detta kan påverka genus – så riskerar man att biologiska förklaringar vinner mark på bekostnad av sociala. Kön ställs mot genus, biologi mot kultur.

Forskare har diskuterat i över 100 år om ifall det finns könsbetingade skillnader i hjärnbalken och är oeniga om en sådan skillnad skulle kunna förklara ”köns-/genusskillnader i språkförmåga och rumsuppfattning”. Om en sådan könsbetingad skillnad i hjärnbalken verkligen skulle kunna bevisas, och vi samtidigt upprätthåller en sträng analytisk uppdelning mellan kön och genus, menar Fausto-Sterling att vi i värsta fall kan tvingas acceptera ”argumentet att vi inte kan förvänta oss fler kvinnliga ingenjörer än de 9,2 procent som var anställda i USA 1997”.

Därför menar Fausto-Sterling att det är viktigt att tänka i nya banor och skapa ny teori för att återta problemformuleringsinitiativet i debatten om biologi, kultur, kön och genus. Hon utgår från dynamisk systemteori, där varken ”rent kön” eller ”ren kultur” existerar. Från ett sådant perspektiv menar hon att det blir mer intressant t.ex. att fråga hur eventuella skillnader mellan män och kvinnor, homosexuella och heterosexuella osv. har uppkommit. Det blir viktigt att fråga sig hur ”upplevelser och beteenden i barndomen påverkar utvecklingen av hjärnans strukturer” och hur nervceller ”översätter externt genererad information till specifika tillväxtmönster och nervkretsar”.

Genusskillnader hos barn utvecklas under de första till tre åren, enligt Fausto-Sterling, och är inte något som barn föds med. En hypotes som måste prövas är om individer som lär sig ett socialt genus genom upprepade handlingar utvecklar fysiologiska och sociala uttryck, som formar hjärnans strukturer. På så sätt innebär dynamisk systemteori att det blir mindre intressant att ställa arv mot miljö, och det blir mer intressant att undersöka utvecklingsförlopp än att diskutera om en företeelse är medfödd eller inte.

Tre av varandra oberoende studier har kunnat påvisa skillnader i hypotalamus mellan kvinnor och män. Fausto-Sterling menar att det inte finns någon grund till att förneka rönen. Istället bör man ställa frågor om funktion och utveckling eftersom skillnader kan uppstå under individers utveckling till vuxna.

Förkroppsligande 

Fausto-Sterling tror att minnet har en viktig funktion i skapandet av en genusidentitet. Hon talar hon om ’löst sammansatta stadier’ som är relativt stabila men kan övergå i mer kaotiska stadier där en ny form av stabilitet kan uppstå. När det gäller minnet så kan det, om det destabiliseras, bli mottagligt för nya former av stabilitet. Detta skulle kunna gälla för såväl skapande av genusidentitet som homosexualitet, enligt Fausto-Sterling.

”Om det är möjligt att bearbeta och tillgodogöra sig aktuell information när detta minne återkallas, blir minnet i sig del av ett system som skapar en sexuell preferens eller genusidentitet. Minnena är i högsta grad verkliga, men de justeras  efterhand, troligtvis barndomen igenom och in i vuxen ålder, av hänsyn till nya erfarenheter och ny information.”

Därför menar hon att samhällsvetare och neurologer bör samarbeta om att använda denna forskning på frågor om genusidentitet och sexuell läggning.

Detta är en av de punkter där jag kan se relevansen i att inte bara inta en negativ inställning mot allt som har med biologi att göra. Talar man om att strukturer ”förkroppsligas” blir det också viktigt hur detta förkroppsligande går till. Det handlar då mer om hur samhällsstrukturer och våran biologiska kropp samverkar i sociala processer.

Regnig majdag

Mer vår

Vårfoton

Den arabiska våren och islamisk feminism

I en Al Jazeeravideo diskuterar Qatarförfattaren Amal al-Malki om den Arabiska våren har lett till mer frihet och jämlikhet. Hon berättar att kvinnorna deltagit i protesterna och under en kort period accepterats som jämlika. Men sedan har de mist denna status och saknar nu ’röst’ och är inte synliga i det offentliga samtalet. Kvinnor har inte fått det bättre efter förändringarna.

När de började tala om kvinnors rättigheter så ”bröt helvetet lös”. Kvinnor omtalas överhuvudtaget inte i medierna och har ingen röst. Det finns dock stora skillnader i levnadsvillkor och social och utbildningsmässig bakgrund, så Amal al-Malki menar inte att man ska uppfatta arabiska kvinnor som en enhet.

Amal al-Malki skriver i sin bok om den rädsla och hot som kvinnor i krisgszoner utsätts för, t.ex. i Afghanistan och Gaza. Även på andra platser, som t.ex. i Jordan, blir kvinnor slagna, utsatta för hedersdråp och annat förtryck därför att män ser dem som en del av sin egendom. Amal al-Malki vill dock inte lägga för mycket energi på att tala om hedersdråp, som hon menar är en del av en preislamisk patriarkalisk kultur. Det gäller för många men inte för alla kvinnor, och är inte en del av islam. Kvinnor i andra länder utsätts också för liknande förtryck, så det är snarare uttryck för ett patriarkaliskt förtryck än islamiskt. Historiskt menar hon att t.ex. britterna har använt föreställningen om den arabiskt undertryckta kvinnan som en ursäkt för att kolonisera och undertrycka.

Reportern tar upp problemen med lagar, t.ex. i Marocko, som kan tvinga en kvinna att gifta sig med en man som våldtagit henne. Amal al-Malki menar därför att kvinnors rättigheter bör institutionaliseras, så regeringar kan hållas ansvariga för att behandla män och kvinnor lika.

En god ting som kom ut av den Arabiska våren var att undertryckandet av kvinnors rättigheter blev synliggjort internationellt. Hon har också tilltro till kvinnorättsrörelsen, oavsett om den är sekulariserad eller religiös. Inom den islamiska feminism, som startade i början av 1990-talet, omtolkar man koranen och baserar sina krav på kvinnors lika rättigheter på koranens texter. Enligt denna var mannen och kvinnan från början jämlika, medan diskrimineringen av kvinnor skapats av män.

Att dansa med en flodhäst

När man söker ekonomisk hjälp från socialen (försörjningsstöd) utgår de från ett begrepp som heter ’skälig levnadsnivå’. Som ansökare får man information om vad som ingår i den så kallade socialbidragsnormen, vilket alltså är det som inräknas i bedömningen av vad en människa behöver för att uppnå en ’skälig levnadsnivå’. Förutom denna riksnorm kan man söka för särskilda kostnader.

I riksnormen ingår bland annat kostnader för dagstidning, telefon och tv-avgift. Eftersom samhället förändrats och internet har blivit allt mer nödvändigt, så ansökte jag om hjälp att betala för uppkoppling. Inte oväntat fick jag avslag, med motivationen ”Kostnad vad till försörjningsstöd ej utgår enligt kommunens riktlinjer. Ingår ej i begreppet skälig levnadsnivå.” Inte helt glasklart förklarat. Jag tyckte inte jag kunde nöja mig med detta. Kanske kan man få någon att förstå att det finns ett problem här, och med tiden kanske samhället kan komma att tillerkänna också socialhjälpsmottagare privilegiet att inneha internet. När nu tv och tidningar tydligen anses som tillräckligt nödvändigt. Möjligheten som föreslogs i papperen från socialkontoret var att jag kunde överklaga beslutet. Detta görs inte längre till länsstyrelsen, utan numer till något som kallas Förvaltningsrätten, och är belägen i Karlstad.

Sagt och gjort. Jag skrev ett överklagande och formulerade mina argument under fyra teman, till varför jag borde få tillgång till internet . Dessa var: Jobbsökning, Kontakt med myndigheter och institutioner, Demokrati och samhällsdeltagande, Social kontakt. Jag tog bland annat upp vikten av att kunna söka jobb, genomföra bankärenden, tillgång till samhällsinformation, samt tillgången till sociala nätverk.

Jag avslutade med en kort beskrivning: ”Samhället förändras snabbt och kanske har det för få år sedan varit rimligt att inte inräkna internetuppkoppling som viktigt för en skälig levnadsnivå. Idag är internet närmast nödvändigt för att kunna delta i samhället inom en rad områden. Därför bör avslaget omprövas och min ansökan om internetuppkoppling beviljas.”

Som motpart i dombeslutet står Vuxen- och arbetsmarknadsnämnden i Örebro kommun, istället för Socialnämnden som jag hade förväntat mig. Deras svar på min argumentation var i stort sett följande: ”Beslutet motiverades med att bistånd till kostnad för Internetuppkoppling utgår enligt kommunen riktlinjer inte som försörjningsstöd och ingår inte i begreppet skälig levnadsnivå. Det har inte framkommit något som motiverar att riktlinjerna frångås. (…) Nämnden anser att överklagandet ska avslås.”

Fortfarande lika oklart formulerat. De har egentligen inte på någon punkt förhållit sig till de argument jag angett, utan endast konstaterar att internetuppkoppling inte ingår. Vad med domen från förvaltningsrätten då? Kanske jag kan få bättre gehör här?

Under rubriken Domskäl inleder de med ett stycke ur socialtjänstlagen som jag tycker borde tala till min fördel. Det låter så här: ”Enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin livsföring i övrigt. Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv.”

Här står det faktiskt socialnämnden och inte Vuxen- och arbetsmarknadsnämnden. Nåväl. Jag ska alltså ”tillförsäkras en skälig levnadsnivå” och biståndet ska stärka mina möjligheter att leva ett självständigt liv. Det måste väl ändå betyda att jag bör ha rätt till internetuppkoppling liksom alla andra människor?

Efter en kort genomgång av förarbeten till begreppet livsföring i övrigt (prop. 2000/01:80 s. 90) kommer till sist Förvaltningsrättens bedömning: ”Tillgång till Internet i den egna bostaden kan vanligtvis inte anses vara nödvändigt för att uppnå en skälig levnadsnivå. En bedömning måste emellertid göras i det enskilda fallet. Vad Mikael Vesterlund har anfört om att han behöver tillgång till Internet bl.a. för att kunna söka arbeten, följa med i samhällsdebatten, kommunicera med myndigheter och hålla kontakten med vänner kan inte anses vara tillräckliga skäl för att rätt till bistånd till Internetabbonemang ska finnas. Nämnden har således haft fog för sitt beslut. Överklagandet ska därmed avslås.”

Så inget gehör där heller för mina, som jag tycker, mycket övertygande argument. Rättens huvudsakliga argument är att det ”vanligtvis” inte kan anses nödvändigt med internet för att uppnå en skälig levnadsnivå. Vad detta ”vanligtvis” hänvisar till anges inte. Kanske är det så absurt att det hänvisar till att kostnader för internetuppkoppling inte brukar ges och därför inte ska ges. Det är vad man brukar kalla ett cirkelresonemang. Men samhället förändras och internet får hela tiden allt större betydelse. Att man inte tidigare ansett att internet ska ingå i det här diffusa begreppet ’skälig levnadsnivå’ bygger ju på internets tidigare mer begränsade betydelse och känns inte särskilt tidsenligt.

Efter att domen fastslagit detta så menar de att ”En bedömning måste emellertid göras i det enskilda fallet”. Ok, vissa kanske kan ha större behov än andra, liksom en del kan ha större behov av att titta på tv eller läsa tidningar. Men det har ju alla rätt att få hjälp till. Det menar jag borde gälla också för internetuppkoppling.

Rättens bedömning av de många, enligt mig välgrundade argumenten, avslås därför att de ”inte anses vara tillräckliga skäl för att rätt till bistånd till Internetabbonemang ska finnas”. Det anges inga grunder för varför argumenten är otillräckliga eller vad som skulle ha krävts. Det anges bara att det är rättens bedömning.

Konklusion: att försöka argumentera med en social myndighet (av okänd anledning företrädd av Vuxen- och arbetsmarknadsnämnden) eller en rättsinstans, som Förvaltningsrätten i Karlstad, är som att dansa med en flodhäst. Man blir rejält trampad på tårna.

Nation, identitet och mänskliga rättigheter

I Filosofiska rummet den 8:e april diskuteras ”Nation, identitet och mänskliga rättigheter” med utgångspunkt i att Romerna firar nationaldag denna dag. Romerna har inget eget land. Deras nation är det romska folket. Men eftersom de svenska romerna också är svenskar så firar de romernas nationaldag  i Sverige.

När det gäller frågan om vad en nation är, så menar filosofen Lena Halldenius att nationalitet identifieras med medborgarskap, även om det inte är detsamma. Det finns olika kriterier för vad som utgör en nation. Det kan vara språk, kulturarv, traditioner, historisk kontinuitet, och ibland nämns också svårdefinierade begrepp som etnicitet och religion.

Enligt historikern Dick Harrisson har begreppet ’nation’ ändrat betydelse många gånger. Nationsstaternas nationsbegrepp är skapat uppifrån, som ett medvetet kulturellt och politiskt projekt, med en medborgaridé som man lånat in från det antika Rom och fyllt med ett nytt innehåll. Man brukar lägga in ett starkt exkluderande element med ramar för vilka som är vi och vilka som är dem. T.ex. på 1600-talet skulle man i Sverige vara bonde och Lutheran, vilket utestängde romerna. Och en idag självklar symbol, som den svenska flaggan, visste i stort sett ingen för 150 år sedan hur den såg ut. Den fick först bredare användning efter första världskriget.

När programledaren frågar Monica Caldaras, grundare av romska kulturcentret i Malmö, om han kan bli ’rom’, får han till svar att det kan han inte; ”det måste man vara född till”. Halldenius förklarar att om en nationalstat är exkluderande så tvingas också minoriteter att bli exkluderande för att inte utplånas av det majoritetssamhälle som man utestängs från. Harrison tillägger att man historiskt sett det som en fara att folk skulle vilja bli romer och leva på samma sätt, och att detta också varit en grund till statens exkluderande politik.

När det gäller nationalitetsbegreppet så redogör Halldenius för att man brukar utgå från en typifiering där Frankrike och Tyskland används som exempel. Förenklat brukar kriteriet för Frankrikes nationalitetsbegrepp utgå från ’platsens rätt’, alltså att man får medborgarskap utifrån var man föds. Den tyska modellen sägs utgå från härkomst, ’blodets rätt’. I verkligheten blandas dock dessa typer.

Programledaren undrar om det är det tyska eller det franska nationsbegreppet som råder i Sverige. Halldenius menar att vi aldrig haft någon stor konstitutionell identifiering i Sverige, och att grundlagen betyder förhållandevis lite. Hon menar att man i hög grad blir svensk genom hur man lever. Svenskhet är en praktik snarare än något som kan formuleras i en slagkraftig princip.

Halldenius hävdar att det finns klara föreställningar om att rättigheter är något man  har i kraft av att vara människa, vilket också är den etablerade internationella terminologin nu. Hon tycker att det finns en nästan religiös tro på att människor har vissa rättigheter och kan göra anspråk på dessa. Men utan politisk tillhörighet genom medlemskap har man i praktiken inga rättigheter, eftersom det då inte finns någon att rikta sina anspråk till. Det finns länder som inte ger medborgarskap till romer även om de föds inom landets gränser. Därför är mänskliga rättigheter kopplade till medlemskap i en stat. I de olika artiklarna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter står att det är som medborgare man har dessa rättigheter.

Den romska representanten, Monica Caldaras, blir också frågad hur rimligt det är att romerna kräver fulla medborgerliga rättigheter när de har ett eget parallellt rättssystem, och tydligtvis inte fullt ut underordnar sig det svenska systemet. Svaret handlar bland annat om att de under lång tid varit marginaliserade och inte haft medborgerliga rättigheter. Halldenius menar att det är ”en indikation på människans benägenhet att organisera sig rättsligt.” En grupp som varit marginaliserad skapar sin egen rättsliga struktur för att kunna lösa konflikter utan våld.

Välfärd utan tillväxt

Helt tillbaka till tonårstiden har jag upplevt konsumtionshysterin som problematisk. Att vi bara ska köpa mer och mer grejor – som om vi blir lyckligare av det. Politikerna har alltid talat om tillväxt, som om det handlade om något heligt. Visserligen läste vi lite Marx i SSU, och lärde att kapitalistiska företag hela tiden måste sträva efter att öka vinsterna. Jag tror dock aldrig jag förstått orsaken till att tillväxten prisats så högt.

Idag står vi i en situation med global uppvärmning. Extrema väderfenomen hör till vardagen. Föroreningen kommer att öka. Temperaturerna kommer att öka. Det ser närmast ut som om klimatkollaps är oundvikligt.

Nu har jag läst en bok av en ekonom. Inte det allra roligaste språket kanske. Massor av termer och förklaringar som jag inte kan genomskåda. Men till skillnad från vad jag tidigare stiftat bekantskap med, så menar denna författare att det är möjligt att förändra ekonomin på ett sätt som skapar välfärd för alla, utan att jordens klimat förstörs. Rent faktiskt menar han att de ekologiska resurserna sätter gränser för vad som är möjligt. Författaren heter Tim Jackson är professor vid det engelska Surreyuniversitetets center för miljöstrategier. Hans bok heter passande ”Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle”.

Jackson menar att både den nyliberala ekonomimodellen, där marknadskrafterna styr, och den Keynesianska, där staten försöker få fart på ekonomin genom statliga lån för att stimulera investeringar, i grunden bygger på en nödvändig tillväxt. Denna tillväxt föreställer man sig ska fortsätta att öka i all oändlighet. En tillväxtbaserad ekonomi kräver hela tiden ökad resursanvändning och ökade kolutsläpp. Även om energisnålare och effektivare framställningsmetoder uppfinns, kommer resursanvändningen och kolutsläppen att fortsätta öka.

Jackson skisserar en grundmodell för en ekonomi som tar hänsyn till de ekologiska gränserna. Han tar upp kritik mot det sätt som BNP används idag, han omdefinierar begreppet välstånd, talar om ”konsumismens järnbur”. En viktig ting i modellen är att han utgår från en jämlikhetsperspektiv. Det handlar alltså om att minska klyftorna mellan människor inom enskilda länders ekonomi, såväl som globalt.

Jag kan inte bedöma rimligheten i de ekonomiska förslag och modeller som framsätts. Jag är ändå positiv till att det finns människor som försöker skapa konkreta och realistiska alternativ. Jag undrar om inte många politiker sitter fast i föreställningen om att det måste skapas tillväxt, och att överhuvudtaget föreslå något annat troligtvis  har varit detsamma som att begå politiskt självmord. Därför har man accepterat framtida ekologiska katastrofer för att kunna undgå nutida ekonomisk kollaps.

Men om man verkligen vill skapa ett hållbart samhälle måste man ta hänsyn till klimatet och de begränsade resurser som finns. Och nu finns i alla fall teoretiska alternativ som försöker visa vägen. Därmed behöver inte politiker sticka huvudet i sanden och låtsas som om de inte ser problemen. De kan faktiskt välja sida.

Att bli sparkad uppåt

Idag lärde jag ett nytt uttryck, som jag inte hört förut. Jag fick veta att man kunde bli ”sparkad uppåt”. Vilket betydde att man blev erbjuden ett chefsjobb för någon strategisk verksamhet, med mer ansvar och högre lön, men säkert också sämre arbetsuppgifter.

Det här skulle ske för medarbetare som gjort sig särskilt omöjliga och som upplevs svåra att samarbeta med. Jag trodde att man avskedade, eller möjligen omplacerade, sådana personer.

Den som berättade det här, funderade också över varför hon en gång i tiden fått ett sådant erbjudande som kommunal chef, när hon inte alls var något chefsämne. Hon hade i alla fall tackat nej. Och kan man tacka nej, så kan man väl inte tala om att man blir ”sparkad” uppåt? Ett roligt uttryck var det i alla fall, och det finns säkert någon sanning i berättelsen, även om det kanske skulle vara svårt att belägga förekomsten av ett sådant fenomen.

Kinas allseende öga

I Kina finns en stad, Shenzhen, som myndigheterna konstruerat. För trettio år sedan var det traditionell kinesisk landsbygd. Idag är det en hypermodern mångmiljonstad. Staden konstruerades som ett marknadskapitalistiskt experiment.

Detta skriver Naomi Klein om i en artikel som publicerades i samband med OS i Peking. Artikeln kan läsas i sin helhet här.

Med hjälp av övervakningsteknologi från bl.a. det amerikanska bolaget L-1 bygger de kinesiska myndigheterna ett omfattande övervakningssystem. Det inkluderar övervakningskameror med rörelsesensorer, nationella ID-kort med skanningsbara datorchips, kontroll av mobiltelefonnätet och internet, samt en fotodatabas för ansiktsigenkänning. På någon sekund kan ett datorprogram ta fram redan existerande bilder och information om en person, enbart på grundlag av en bild. Detta kan t.ex. användas vid fotografering av demonstranter.

Kinesiska säkerhetsbolag inspireras av västligt säkerhetstänkande, där London, med sina 500 000 övervakningskameror, är en av förebilderna. I Shenzen, med 12,4 miljoner människor, övervakades invånarna, när artikeln skrevs för fyra år sedan, av 200 00 övervakningskameror, och inom tre år skulle de utvidgas till 2 miljoner kameror. Kamerorna är kopplade till ett centralt nätverk som kan spåra och identifiera vem som helst som kommer inom räckvidd.

Övervakningen sker på arbetsplatser, på gatorna och i offentlig transport. Enligt Klein är det en del av regeringens försök att kontrollera medborgarna, inte minst demonstranter och oliktänkande.

Den inhemska säkerhetsindustrin i USA har växt och blivit större än Hollywood och musikindustrin tillsammans. Detta menar Klein gör att det skapas ett behov att skapa nya fiendebilder för att säkerhetsindustrin ska kunna fortsätta att expandera och sälja teknik och kunskap för säkerhet och övervakning till nya marknader.

En på många sätt skrämmande artikel som visar att det inom de västliga demokratierna växer fram starka krafter som kan användas för odemokratiska syften, och i värsta fall kan komma att hota själva demokratin.

Rhotstein vill tillbaka till 30-talet

Professor Bo Rhotstein reagerar på Maria Svelands artikel om oro över högerextremismens framfart och ökande angrepp mot mångfald och feminism, i DN den 14 februari. Rhotsteins är enig i oron över högerextremismens framgångar, men hävdar att Sveland valt att ”ikläda sig offerrollen och beklaga sin vanmakt över sakernas tillstånd” och att detta inte är ”mycket till politisk strategi”.

Maria Sveland skriver i DN den 8 februari om det förändrade politiska och kulturella klimatet, som innebär att gränserna för hat och våld förskjuts. Hon beskriver sin oro för högerextremismens framfart i Europa, internationella angrepp mot invandrare och mångkulturalism i Nederländerna, Ungern och på Utøya.

Med de högerradikala partiernas framväxt pekar Sveland på att gränserna förskjuts för vad som sägs offentligt, och att ”hatet mot mångfalden hör ihop med antifeminismen som blomstrar i medierna”. Hon pekar på hur uttrycket ’politisk korrekthet’ används för att legitimera rasistiska och sexistiska uttryck. Sveland är orolig för de förändringar som sker och avslutar sin artikel ”Gränserna har förskjutits, kartan ritats om och mitt hjärta bultar förtvivlat.”

Rhotstein använder Svelands artikel som språngbräda för att förespråka precis det som oroar Sveland, nämligen att förskjuta gränserna för vad som är politiskt acceptabelt. Rhotsteins förslag på politisk strategi är att vänstern måste rannsaka sig själva och ”våga se verkligheten i vitögat och därmed ta itu med sina egna tabun”. Vilka är då dessa ”tabun”? Rhotstein utpekar i första hand frågan om integration som ett område där ”vänstern valt att blunda för de faktiskt existerande problem som människor ser i sin vardag”. Han pekar vidare på ”ovilligheten att se kopplingen mellan vissa typer av invandring och kriminalitet”,  och att problemen bottnar i vänsterns beröringsskräck ”att på något sätt förknippas med rasism och främlingsfientlighet”.

Jag kan vara enig i att offerretorik inte är en bra politisk strategi, och att en självkritisk diskussion om rasismens framväxt kan vara på sin plats. Samtidigt måste jag fråga mig om inte Rhotsteins debattartikel är ännu ett exempel på det förändrade debattklimat som Sveland talar om. När Rhotstein menar att vänstern ska ta itu med sina tabun istället för att vara rädda att förknippas med rasism och främlingsfientlighet, är det svårt att inte tolka detta som ännu ett angrepp mot det mångkulturella samhället. Rhotstein ger visserligen inga konkreta förslag utan hänvisar istället till historiska exempel på 1930-talet, då vänstern ”slet vapnen ur händerna på högerextremismen” genom att ersätta facklig konflikt med Saltsjöbadsavtalet, klasskampsretorik med folkhemsretorik och skapa ett nationellt projekt. Ska detta förstås som ett förslag på att undvika klasskamp och konflikt och istället betona att vi alla ”sitter i samma båt”? Vill Rhotstein vrida de nationalistiska och främlingsfientliga åsikterna från högerextremismen och skapa ett nytt nationellt projekt med stramare invandringspolitik?

Men situationen är väl ändå en annan idag än den var på 1930-talet? Det är naturligtvis bra att lära av historien, men är det överhuvudtaget rimligt att likställa den politiska och ekonomiska situationen 2012 med 1930-talet? Den gången fanns inte det mångkulturella samhället, feminismen och jämställdheten hade inte slagit igenom, globaliseringen hade inte minskat de nationella regeringarnas handlingsutrymme på samma sätt, bara för att nämna några skillnader.

Rhotstein tycker att vänstern ska ta itu med sina tabun och inte vara rädd att utpekas som rasister. Tydligen är inte Rhotstein själv rädd för att sättas i bås tillsammans med rasister och antifeminister, för så vitt jag kan se så är det åt det hållet hans artikel pekar. Kanske är det Bo Rhotstein som borde rannsaka sig själv?

”Lagom finns bara i Sverige”

Det är viktigt att inte framhäva sig själv, som bättre än alla andra. Men heller inte förminska sig själv, som svag och obetydlig. Ibland påstås det att ”lagom” är ett typiskt svenskt ord för en typisk svensk egenskap, liksom man lite nedsättande kan tala om Sverige som ”mellanmjölkens land”.

I Mikael Parkvalls bok ”Lagom finns bara i Sverige” hävdas att det är en språklig myt, att lagom skulle vara något typiskt svenskt som bara finns i Sverige. Andra språk har också detta ord, eller andra uttryck för detsamma. Inte särskilt förvånande om man tänker över det.

Andra myter som avslöjas är mer överraskande. Hur många gånger har man inte hört att eskimåerna skulle ha så otroligt många ord för snö, eftersom de haft behov av att kunna tala om snöns alla olika egenskaper när de nu bor och lever i ett snö och islandsskap. Också detta är en myt som Parkvall genomgår ganska grundligt och visar att t.ex. svenska kan sägas ha minst lika många ord för snö. Språk är olika konstruerade och det är problematiskt att överhuvudtaget räkna ord.

Så är det den med engelskan. Engelska är ju ett så fantastiskt bra språk att skriva sångtexter eller poesi på. Bara tänk på Shakespeare! Och det beror ju på att engelskan har så otroligt många ord. Många fler än andra språk. Brukar det hävdas. Vilket förstås är en myt. Dels har vi problemet med att räkna ord. Dels är många språk inte standardiserade och används inte i skrift. Troligare är att engelskan tilldöms extraordinära egenskaper pga av sin ställning som högstatusspråk.

Ett tema handlar om hur folk ofta har problem med att förstå skillnaderna mellan finländare, finnar, finlandssvenskar, finska, finlandssvenska, svenska med finsk brytning – och Parkvall har som vanligt en lätt nedsättande ton över dem som inte förstår dessa skillnader. Kanske för att det kan ses som ett tecken på att man inte är intresserad av människor som talar ett ickestatusspråk, utan ofta behandlar dessa nonchalant. Samtidigt tycker jag det finns problem med några av dessa beteckningar. Ordet ”finlandssvensk” tycker jag hänvisar till en viss slags svensk, nämligen en svensk med ”finlands” som bestämning, alltså vilken slags svensk det är tal om. Istället är det, om jag nu förstått det rätt, tal om en finländare med svenskt modersmål. Och i så fall tycker jag det är ett problem med själva benämningen, som helt enkelt är lätt att missförstå. Men om det nu heter så får man väl göra sitt bästa för att förstå att en finlandssvensk inte talar svenska med finsk brytning, utan faktisk talar en varietet av svenska.

Mikael Parkvall är lingvist (språkvetare) vid Stockholms universitet. Boken är skriven i en underhållande besserwisserstil, som ibland kanske kan bli lite för mycket, men i det stora hela är det helt enkelt underhållande. Språket är opretentiöst och lättsamt, och det är  en rolig bok att läsa, samtidigt som man lär sig en massa. Boken kan köpas som pocket för 33 kr (oförskämt billigt men så är texten ganska liten också). Om man vill läsa mer så brukar Parkvall blogga på lingvistbloggen.

A room of one´s own

Om man ska skriva fiktion behöver man ett eget rum. Man behöver kunna stänga dörren och inte riskera att bli störd, eller ännu värre, bli utskälld därför att man gör något onyttigt och opassande. För ett par århundrader sen var det verkligheten för många kvinnor. De hade ett gemensamt vardagsrum och där satt de och skrev, i första hand romaner, men måste hela tiden vara beredd att avbryta om det kom någon. Detta gällde för Jane Austin, såväl som systrarna Brontë.

Detta skriver Virginia Woolf om i essän ”A room of one’s own” från 1929. (Kan laddas hem här). Hon berättar en fiktiv historia i jagform, där hon blir bortjagad från gräsmattan vid universitet och nekad att komma in utan en manlig ledsagare. Hela tiden resonerar hon omkring frågeställningen ”Women and Fiction”, som hon fått ett uppdrag att tala om.

Efter sitt besök på Oxbridge, beger hon sig till London, till British Museum, för att studera litteratur om ämnet. Hon börjar några århundraden bakåt och går sedan framåt mot modern tid. När hon läst flera manliga författares åsikter om kvinnor, så slår det henne att hon blir arg. När ilskan lagt sig försöker hon förstå vad som gjort henne så  upprörd. Hon kommer då fram till att det beror på ”professorns” hat mot kvinnor, vilket genomsyrar texterna, och hon vill förstå var detta hat kommer från.

Hon undrar också över frågor om det materiellas betydelse för att kunna skriva fiktion. Vilka möjligheter som funnits för fattiga, och för kvinnor. Det är här betydelsen av att ha tillgång till ett eget rum och en fast inkomst kommer in. Hon resonerar också omkring författares personlighet och natur, om vilka som skrivit alltför ensidigt maskulint, och vilka som haft en mer androgyn inställning, som t.ex. Shakespeare.

Mot slutet av hennes undersökning kommer hon fram till modern tid och får fatt på en nyutkommen bok av en debuterande kvinnlig författare. Hon genomgår språket i boken, stilen och skiftar mellan att verka väldigt negativ och väldigt positiv, i form av en inre monolog för och emot denna författare.

Hon gör också en fiktiv undersökning av vilka möjligheter Shakespeares syster skulle haft, att bli en framgångsrik författare.

En essä är personligt skriven, och denna känns som en mellanform av något undersökande samhällsrelevant i fiktiv form, där jag ibland glömmer att det är fiktivt och tror att det är Virginia Woolfs egna funderingar. En del av dem är kanske det, bara framförda i en mer intressant form än politiska tal eller artiklar brukar vara.

Dubbelmord i hissen

Det är sällan jag kommer ihåg drömmar. Men idag gjorde jag det. Det underliga med den här drömmen var att jag inte var närvarande större delen. Jag har annars läst att man alltid drömmer om sig själv, eller olika sidor av en själv.

Huvudpersonen befinner sig i ett rum högt upp. Han har retat två personer och sedan åkt ner ett par våningar med hissen. Han stannar och väntar på de två som kommer ned. Dörrarna öppnas, och det visar sig att bägge blivit mördade på bästa filmmanér, med massor av blod.

Han förstår att mördaren finns kvar och är på väg mot honom. Han försöker komma undan och flyr in i en lagerhall. När han kommer upp på en plattform, öppnas dörren och mördaren blir synlig. Han ser farlig ut. Han rör sig mot trappen upp till plattformen. Då kommer jag in handlingen och tar tag i nån slags presenning, med tanke att kasta den över mördaren.

Jag vaknar, ca en halvtimme för tidigt, och har inte riktigt lust att sova mer. Slutet av drömmen skulle säkert ändå ha blivit allt för blodigt för att beskrivas i en städad blogg som den här.

Utopia

På ön Utopia lever ett folk som lyckats skapa ett välfungerande samhälle. De har inga pengar, tänker i första hand på det allmännas bästa, försöker undgå krig, arbetar inte mer än nödvändigt och olika former av religion lever sida om sida. När främlingar kommer på besök, klädda i dyra tyger och guldsmycken, betraktas de som barnsliga och mindre värdiga.

Föreställningen om ett slags idealsamhälle är gammal, och denna framställning stammar från den engelske Thomas Mores bok Utopia från 1516. Boken inleds i jagform, och denne person introduceras snart för Raphael, en lärd, charmerande man med stor livserfarenhet och visdom. Efter inledande samtal övergår boken snart i Raphaels beskrivning av Utopia, där han tillbringat fem år. Han beskriver utopiernas seder och inställning till giftermål, till religion, det militära, deras politiska organisering.

En artikel i Wikipedia föreslår att Thomas More egentligen skrivit boken som kritik av det engelska samhället, men att det var farligt att kritisera, och att han därför valde denna form. Utopia betyder, enligt Wikipedia, ”ingenstans”, och kan därför tolkas som att More sa att detta idealsamhälle existerar ingenstans. More blev också avrättad 1535 för att han inte ville följa den engelska kungens vilja och ifrågasätta påven.

Det är ingen spännande bok med intressant intrig och uppbyggnad. Det intressanta ligger väl närmast i det svåra konststycke att försöka beskriva ett annorlunda samhälle lite mer detaljerat. I Utopia eftersträvar man jämlikhet, men ändå är det männen som är viktigast. En patriarkal struktur är självklar, även om kvinnorna också tränar som soldater och deltar i krig. Det finns också slavar i Utopia. Dessa utgörs av straffade som gjort allvarliga brott, och av främmande folk som frivilligt sökt sig till Utopia, där de lever ett bättre liv som slavar än i sitt hemland.

Det här tycker jag visar hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att se bortom det samhälle man lever i. Vissa saker, som fungerar dåligt i det egna samhället, kan man se, medan andra orättvisor eller problem, förblir dolda. Kanske har de första föreställningarna om ett socialistiskt samhälle inspirerats av Mores bok. Marx och Engels sa sig vilja gå ifrån utopierna och skapa en vetenskaplig socialism, men sa inte så mycket hur denna socialism skulle se ut, men hävdade att den historiska utvecklingen skulle leda fram till ett klasslöst samhälle.

Idag verkar de stora utopierna, som handlar om hela idealsamhällen, ha fallit i glömska. Tankar om någon form av socialism finns nog fortfarande, men konkreta ”bilder” av hur ett sådant samhälle ska se ut är mer sällsynt. Enstaka utopiska ideal lever dock. Jämställdhet, demokrati osv. Ibland påstås till och med att sådana ideal är realiserade. Kanske behöver vi abstrakta idealbilder för att kunna sträva mot något bättre. Frågan är om de verkligen hjälper oss eller om de istället får oss att bli blinda för andra sätt att leva och agera på?