Spegel spegel på väggen där
Jag har tidigare skrivit ett inlägg Håll Sverige Rent som handlade om vad man kan känna när man stöter på tiggare på stan. Man kan säga att det handlade om att vara uppmärksam på sina egna känslor gentemot ett yttre fenomen, som så att säga kan användas som en spegel för att lära något om sig själv.
Jag har hittat en annan ”spegel” i ett stycke klassisk musik från 1952 av John Cage. Det heter 4’33, och är otroligt ”vackert”. Här framförs det i en nyare version av BBCs symfoniorkester i en oförglömlig koncert. Numret finns också inspelat för piano. Men nu gäller det alltså om att inte bara flyta med in i musiken utan också vara uppmärksam på egna reaktioner. Klar? Ok, Här är verket! För den som vill läsa mer om detta fenomen så har jag funnit det på den danska språkbloggen Sprogmuseet.
Mikxmaks blogg 
Härligt !
Det mest fantastiska är ju det allvar, med vilket stycket framförs – Man har altså satt en hel symfoniorkester på att genomföra projektet ! ! !
Om jag däremot hade betalat för en CD, eller för att komma in och höra stycket, totalt ovetandes, om vad som väntade hade jag nog blivit våldsamt irriterad, för att använda mig av ett milt uttryck. ( i alla fall om det var det enda verk som framförts )
Men som ide´är det onekligen kul, och som fil på youtube är det klart underhållande !
En annan sak är att det kan vara ett ganska roligt exempel att plocka fram, när man diskuterar fildelning, och piratkopiering osv.
Skall man få lägga ut en fil med verket i sin helhet på nätet, om man inte anger verkets namn, eller uphovsman exemelvis ?
Förändrar det saken OM man anger uphovsman, och verkets namn ?
Det tänkte han nog inte så mycket på 1952 iofs. Men för mig är det kul att fundera över i dag !
Nu ska jag kolla om ”Sprogmuseet” är nåt att ha !
När jag var yngre försökte jag ”förstå” sådant där, ibland så förstod jag t o m och kunde tycka att det var kul. Nu är jag gammal och vågar tillåta mig att vara dum, att inte begripa, nu blir jag bara irriterad. Jag kan hålla med Anders att det kan vara kul på Yuotube men hade jag köpt dyr klänning, åkt taxi till konserten och betalat dyrt inträde då hade jag blivit arg. Jag stod ändå ut 6 minuter. Jag tycker inte att man ska skoja med oss enkla människor, det är respektlöst. Har man gjort sken av att man ska underhålla oss med musik så tycker jag att man ska göra det.
Nu menar jag i och för sig inte att det att ”tillåta sig vara dum”, eller ”inte begripa”, nödvändigtvis behöver stå i motsättning till att ”försöka förstå”.
Inte for att jag inte fångar Monas poäng – det tror jag att jag gör. Men ”kan” är ju inte detsamma som ”Behöver”.
Men jag har altså inget emot ATT MAN GÖR sådana här verk.
Underhållande ÄR det ju – tycker jag – kanske mer som ett upplägg till en musikteoretisk diskussion, än som ett musikaliskt verk i och för sig, men jag kunde altså inte låta bli att skratta, när jag spelade upp det- och det var ett spontant skratt – inte ett skratt upkommet av någon ”djupare förståelse” för något som helst. Och jag tror inte jag hade tyckt att det var lika roligt om någon bara hade berättat det.
Musik skulle man ju också kunna argumentera för att det är om man vill; Pausen, är ju exempelvis en musikalisk komponent precis som tonen ”E”, ”C#”, eller ”G”. Den har ett eget tecken precis som en helnot, halvnot, eller åttondelsnot. Ibland gäller paustecknet bara ett instrument i en orkester, och ibland föreskriver tecknet total tystnad för alla i stycket förekommande instrument. Och jag vet inte hur många toner ett musikstycke skall ha för att kunna kallas musik. Jag vet heller inte hur många eller långa pauser skall få lov att vara för att det ska kunna kallas musik. Kanske säger man att musik skall vara njutbar. Men alla kan väl iofs. njuta tystnaden ibland.
Jag vet inte när det blir musik !
Jag är upvuxen med en vuxengeneration, som kategoriskt avfärdade mycket av den musik jag lysnade till.
Det gällde speciellt musik med ”distade” gitarrer, tror jag. Inte minst Jimi Hendrix, som har haft status som husgud i mitt hem sedan jag var tio år ungefär. En mycket vanlig upfattning var att det skulle ”nog ge sig med åren” Man antog altså att ungdommar som lyssnade på dylik musik skulle ändra musiksmak som följd av någon slags mognadsprocess…..
Men jag har inte mognat änn ! *S* Och jag misstänker starkt att min begeistring för Hendrix komer följa mig till mina sista dagar ! Det är många i femtioårsåldern, som har det på ungefär det sättet. I dag känns hans musik inte alls lika vild, och underlig längre – vi har vant oss till det, och det låter bara som rockmusik i största almänhet- fast betydligt bättre….. Faktiskt är det rätt få rockband som kan svära sig helt fria från Hendrix inflytande !
Bland annat därför har jag inte lust att avfärda det som musik fullkomligt oavsett om jag begriper det eller ej. Kanske finns det till och med ÄNNU STÖRRE ANLEDNING för mig att inte avfärda det, om jag inte förstår det !
Så jag menar altså kan man mycket väl säga att man blir ”underhållen av musik” när man hör det. Någon blir i alla fall.
Lik förbannat skulle jag bli sur om jag köpte en CD…..antagligen pga. pengarna. ( Gissningsvis skulle jag dessutom irritera mig på att jag trodde att det var något fel på CD:n elller nåt i den stilen.) Och jag har inte lust att lägga pengar på något som jag lika gärna kan upleva, om jag sätter mig ensam i ett tyst rum.
Vad jag inte tänkte på när jag skrev det, är att det nog är ganska sällan man upför ett verk på några minuter, och inget mer, under en hel koncert.
Inte dess mindre skulle jag nog fortfarande bli sur, och känna mig lurad, om det verkligen var så det gick till.
I SYNNERHET om jag dessutom hade anlänt till koncerten iförd en dyr, och för ändamålet inköpt klänning, och dessutom åkt taxi. Å andra sidan åker jag sällan taxi till koncerter numer…
Se där, några intressanta speglingar som sattes igång! Själv så skrattade jag ganska mycket och förundrade mig över att musikerna kunde hålla masken och se så allvarliga ut. Nu börjar jag förstå att det faktiskt är ett seriöst stycke av en känd avantgarde-kompositör, och som kan väcka frågan om vad musik är.
Jag har också funnit något som knyter an till ditt första inlägg, Anders, angående upphovsrätt! En sådan strid har faktiskt ägt rum och står beskriven i tidningen Tonsättaren, från 2002. Bläddra till sidan 7, ”Juristen har ordet”, och läs om en upphovsrättsstrid där den anklagade hävdar att ”hans tystnad var i original och inte vare sig citat eller sampling”. http://www.fst.se/tidning/pdf/Tonsattaren2002_3.pdf
Ur led är tiden, som någon sade för länge sedan. Jag trodde inte att jag skulle bli ”för gammal” för att begripa men nu är jag där. Jag var nog på dåligt humör när jag tittade/lyssnade på konserten ifråga, annars hade jag nog kunnat skratta åt det åtminstone. Men jag förstår, Anders, att du skulle bli sur om du kom i taxi och ny klänning till konserten.